Mitt psyke är så känsligt så jag inte ens vet hur jag mår just nu. Men helt plötsligt är jag redo att storböla. Jag är helt enkelt totalt ostabil. Jag blir det av stress och press. Jag går under av det.
Och när allt i livet har en bit av det så kokar jag över. Jag tappar tidsuppfattningen (ännu mer än jag brukar) och glömmer bort vad som hände förra veckan och vill dra till med drastiska åtgärder som inte är genomtänkta. Dock har jag lyckats undvika de flesta av den sortens infall.
Försöker strukturera och inte deppa ihop. Bara köra istället för att hinna tänka att jag varken orkar, vill eller kan.
Men tyvärr så hinner de jobbiga tankar ofta ta över förr eller senare och tvivlet över att jag är en bra människa tar över.
Det som gör mig varm och glad är katterna! Hur tragiskt det än låter.

Idag bestämde jag mig för att ringa till min husläkare. För nu har jag fått nog av denna trötthet. Detta är inte lathet. Detta är inte dålig kost. Detta är inte långa nätter. Detta är sjukt. I alla fall psykiskt. För ett år sen gick jag till min husläkare för att se om dom kunde ge mig något svar på varför jag är så trött. Och dom gjorde diverse olika tester men jag var såklart frisk som en nötkärna, eller hur man nu säger... Ett år senare och det är lika illa.
Ja jag vet att det är november och det är en mörk månad bla bla bla. Och det är säkerligen därför jag upplever det som så fruktansvärt jobbigt nu.
Men som idag tex, vaknade klockan 2. Man kan liksom vakna sent och sent! Jag hade ju bara en timme på mig innan det var mörkt i hela lägenheten. Jag la mig vid 1, halv 2 nåt, vilket inte är groteskt sent. Speciellt inte för att vara en lördag. En lugn lördag dessutom. Nu kanske du tänker att det är därför jag sov så länge, för att jag inte gjorde nåt. Men det hade inte spelat någon roll om jag hade haft världens rajrajkväll!
Jag sover genom jättehöga ljud, telefoner, väckarklockor och vad som nu kan låta. Ibland vaknar jag inte av något.
Det kanske är så att mina antidepressiva gör mig tröttare, men nu är jag faktiskt less på detta.
Jag behöver en psykolog som kan ta sig in i min hjärna och släppa på trycket. För det känns som jag har en hjälm på mig. Konstant.

Förmodligen är det bara instinkten som talar! Men här hemma är det kärlek på g. Och för att det inte skulle bli för sliskigt här hemma passade Jocke på att åka på finlandskryssning!
Tjohej!

... att helt plötsligt engagera mig i nåt annat så jag helt glömmer bort att blogga. Anna och jag har startat en blogg där vi säljer saker som vi inte längre har plats för! Titta här: finagamlasaker.wordpress.com
Ska försöka att vara duktig att blogga lite här också.
Just nu har vi kattbesök. Eller det är snarare Viggen som har besök, och vi hoppas att det ska bli barn av detta besök. Elsa är hos hennes uppfödare! Saknar henne jättemycket. Trots att det var igår vi sågs...
Här är en bild som Emilie Nilsson tog igår.. hon är så fin så jag vill gråta!