..jag måste göra ett inlägg snabbt så att det förra hemska inlägget inte är överst... Jag fick Anna att skratta i alla fall... Jag skäms mest! Vill nästan radera inlägget bara för att jag mår så dåligt när jag ser bilderna!

Jag kan berätta lite om nåt som hände mig i onsdags.
Jag var inne i stan och träffade min barndomsvän Jasmine, som jag inte träffat på 14 år. Det var verkligen jättetrevligt och roligt. Sen sa vi hejdå och jag gick iväg mot Karlberg station och passade då på att ringa min man. Han frågade om jag var i närheten av honom och ifall jag så fall ville åka med honom i hans jobbil till väsby. Men det var bara ifall jag hann med tåget som gick 23 över 4 från Karlberg. Jocke jobbar i Solna. Jag sa hejdå till Jasmine 16 över 4 vid Gästrikegatan. Då var det bara för mig att springa, för jag tyckte det lät så trevligt att få åka med Jocke...
Jag kom fram till stationen och när jag skulle ner för trappan tog jag fram min mobil för att glatt skriva att "jag hinner med tåget". Helt plötsligt, från ingenstans låg jag på marken mitt i trappen och skrek AAAJ! En herre frågade hur det gick och likaså en dam och det enda jag kunde säga var att det gjorde riktigt ont, och jag visste verkligen inte om jag kunde ställa mig upp. Det gick dock och jag haltade iväg in i tåget, som jag faktiskt hann med. Väl på tåget började tårarna rinna och jag visste inte vart jag skulle ta vägen i smärtan. Jocke ringde till en hyperventilerande Annika som började må riktigt illa. Tack och lov skulle jag ju av i Solna och på perrongen var jag tvungen att sätta mig på backen. Jag haltade mig sen upp gråtande mot Råsundaleden där Jocke hämtade mig.
Jag hade lovat att jag skulle gå med honom från hans jobb, men det var ju bara att utesluta nu. Jockes första tanke var för övrigt att jag hade gjort illa mig bara för att slippa gå med honom. Vi hoppas att jag inte är så brutal.
Hemma tog jag av mig strumpbyxorna och min fot hade en jättebula. Jag la mig ner, högt med foten och på med is.
Senare kom mamma och tittade, då ringde jag Sjukvårdsupplysningen och damen jag pratade med tyckte att om det inte hade blivit bättre om en timme skulle jag åka in.
Så mamma lämnade bilen hos oss, och klockan 8 åkte Jocke och jag till Danderyd. Det gick ganska så smidigt där, vi behövde bara vara där till strax över 12. Röntgen och doktorer och det visade sig att jag "bara" hade en ordentlig stukning. Kryckor och bandage.
Kryckor kan vara det värsta jag har upplevt. Fy fabian. Och att sen ta sig upp för trapporna hemma, det var ju omöjligt! Jag fick helt enkelt krypa. Möttes hemma av två förfärade katter. 
Sen har jag mestadels legat. Tills i lördags var jag praktiskt taget helt invalid. Sen kunde jag börja stödja mig. Vilket var frälsande. 
Jag gillar inte att vara handikappad.