Här sitter jag och väntar katt (bara idag och imorn kvar nu), är i Las Vegas om en månad där jag ska gifta mig. Är jag inte nöjd då? Jo det är jag faktiskt!
Jag känner mej faktiskt väldigt lycklig över hur närmaste framtiden ser ut.
Är Joakim inte nöjd? Mer så i alla fall. Men snarare är det så att att han har haft en dröm länge.
Och jag känner att jag är i kämpartaget för att få drömmar att gå i uppfyllelse och han har så länge velat bo närmre stan. Så nu sitter jag här och kämpar med Lägenhetsbyte.se och Björns Bytare.

Och när man sitter och tittar på dessa hemsidor känns det väldigt hopplöst. Det känns lite såhär: Vi kommer aldrig komma ifrån Väsby! Ingen kommer någonsin vilja flytta hit. Och om någon mot förmodan skulle vilja flytta hit skulle det bli ett riktigt dåligt byte mot nån ful 90-talslägenhet i Hässelby. Och det tackar jag nej till.

Men jag ska inte ge upp än. En på Fridas fest i lördags hade lyckats byta sej från Jakobsberg till innerstan via Björns Bytare.

Jag har ju dessutom massor med krav på mitt boende.
Stort kök är ett måste till nästa lägenhet.
Hyran får inte vara för hög.
Tunnelbaneavstånd. Är lite lätt less på pendeltåget.
Och det viktigaste: byggåret. Gärna tidigare än 50-talet. Och som senast 70-talet. Det var på 70-talet som lägenheterna började byggas av crap.

Det jobbigaste är lite grann att lägenheten vi har nu är perfekt! (Förutom att köket är för litet) Den hade ju varit min Väsbydröm i många år och jag såg till att den gick i uppfyllelse. Ska jag bara svika mitt drömhem såhär?
För ett ännu bättre boende, ja! Men för en sämre lägenhet fast med tunnelbaneavstånd, nej!

Man kan ju önska att jag blir prinsessan som får halva kungaslottet när vi gifter oss.