När jag berättade för fru Brink (inte jag då, jag är ju inte det än) att jag för allt i världen inte vill att folk ska hålla tal på kalaset den 17 juli såg hon väldigt besviken ut och sa att "det måste man ju få ha". Jag fick dålgit samvete. Men jag hävdar att detta är min och Joakims dag (en person också obekväm med tal) och därför måste jag säga NEJ! Jag mår så dåligt när sånt händer. Jag har många traumatiska minnen från skoltiden då man råkade fylla år en skoldag och alla skulle sjunga för en. Det var det värsta som kunde hända. Jag ville bara försvinna. Låsa in mig på toaletten och hålla för öronen. Tack och lov så har jag oftast haft turen att fylla år när det vart påsklov- men då fanns det alltid nån liten elaking som berättade för fröken att "annika har fyllt år på lovet", och då vart det sång ändå. Jag gjorde mig så liten som möjligt och åh vad jag önskade att hon inte skulle höra!
Nog om det. Det jag ville säga med detta inlägg är att jag kan, eller får väl lov att godkänna fru Brink för tal. Hon är ju trots allt värdinnan och utan henne skulle det nog inte bli så mycket kalas. Så jag ska inte mopsa mer mot henne.